Linda Blied heter jag. Hette Sandström en gång men det är en lång historia. Inte gift men hemkommen så att säga, tillbaka till morfars barndom och i förlängningen till soldat Thomas Blid i Puumala socken. Det är alltid skönt att hitta hem.

Min uppväxt fanns i Notholmen, en by inklämd mellan en vik av Hjälmaren och den kanal som förbinder densamma med Arbogaån, Mälaren och havet. Det var dammiga sommarvägar, blöta höststigar och hala, frusna vinterdiken mellan åkrarna. Kor, dimma, rött virke, höbalar, ekar och en hund. I barndomen fanns också Naggen, en by i gränslandet mellan Medelpad och Hälsingland. Kringvuxen, igenvuxen, bortglömd och bara där. Det var frihet bland granar. Fiske och myrar. Mygg och farfar. Numera en epok i mitt liv som förvittrar.

Istället har andra geografiska platser trängt sig på. Nio månader i Australien inklämt bland fyra år i Uppsala med cyklar, tentor, soppor och Lost. Borta. Och så senast Tromsö förstås. En infrusen vinter på skidor. Mörkt och härligt. Nu är studietiden i Uppsala till ända och istället har jag blivit, efter en kortare visit i Nyköping, blivit Norrköpingsbo. Där arbetar jag som geotekniker och för en stillsam sambotillvaro i ett grått, smått och blåsigt Sydsverige.